Mina tankar går runt och jag har funderingar på att åka tillbaka till Sverige. Jag vet dock inte riktigt vad jag ska göra där. Men jag känner att jag vill hem. Jag gör lappar med fördelar och nackdelar för både USA och Sverige. För utbildningen och allt sådant. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra är sanningen.

Att åka hem är inget misslyckande försöker jag intala mig själv, för det är det ju inte. Jag sa från början ett år, sedan sa jag tills jag var klar, sedan ändrade jag major, nu funderar jag på att åka hem, det går även att göra ett upphåll på studierna här också. Vi får se, tänker inte bestämma mig än.

Jag funderar bara lite fram och tillbaka.

22 år. 22 år är tydligen inte det roligaste att fylla. Det har ändå varit en trevlig dag. Bakat en chokladkaka men den blev lite för torr. Sedan har jag varit ned på stan och fixat ögonbrynen gratis, eftersom det är min födelsedag. Något jippo de har för att få mer kunder. Sedan har jag faktiskt fikat med mina två nya lägenhetskamrater och Therese här hemma. Och nu är klockan sju och jag har inget mer att göra. Att fylla 22 år är inte lika roligt som att fylla 18 år. Ja vi som fyller år varje år får vänja oss att det blir mindre kalas ju äldre man blir.

Jag har trotts allt skypat med Anna och Sofia och öppnat en fin snöglob med bilder i. Sedan har jag även skypat med pappa och den äldsta brodern och typ hört lillasyster på håll. Jag får inte glömma att den blonda äldre systern har jag också skypat med en timme. Så lite från hemma har jag hört också. Och hela natten har ju Gretel (iPhonen) vibrerat på grund utav facebook grattisar.

Nu är det lika många dagar kvar tills man fyller igen. Tack för ännu ett år mamma och pappa! Och tack för alla gratulationer.

Nytt år och samma människa. Nytt år men samma tankar. Nytt år men samma leende. Nytt år men samma bakgrund. Nytt år men vad menas med nya möjligheter? Ny möjligheter har vi varje dag och varje sekund, fast egentligen har vi alla dessa möjligheter hela tiden, bara man försöker och jobbar för det man vill. Men ett nytt år betyder ett till år på nacken, 2012, det år jag blir 22. Bara några dagar kvar. Nytt år men samma människa. Nytt år, flera år, det kvittar.

Mitt 2012 firades in med mina bästa vänner här i Santa Barbara, däremot åker två av dem tillbaka till Sverige i morgon för en lång framtid. Vi får fira den här sista tiden och mysa ned oss.
Gott nytt år.

När man är ensam hemma och har tråkigt för man har redan sett samma film två gånger (direkt efter varandra) då kan man sminka sig, fixa håret och dansa runt som om man var en stjärna. Det är min dag. Sedan har jag däremot gått till tågstationen och hämtat ut tågbiljetter och därefter busstationen och hämtat ut bussbiljetter. Nu är jag redo för Santa Monica och därefter San Diego. Blir bra det där.

As the writer I am. Som den skrivare jag är så var det här min första tatuering gjord i hemlandet och även om det var en hejdundrans krångel för att få den klar så blev den bra. Kanske ska fylla i den lite senare.
Många vet inte hur man använder sig utav ett semikolon och det vill jag att andra ska lära sig. Använder man sig utav det på fel sätt förstörs texten och det är en konst att hitta rätt.

Att noppa ögonbrynen ska tydligen inte vara så bra har jag fått veta nu. Så idag har jag varit och "trådat" ögonbrynen, på engelska "threading". Nya saker får man lära sig ganska ofta. De använder trådar som de snurrar runt nära huden och drar snabbt bort håret. Det gör lite ont men det går snabbt och är effektivt. Därefter färgade jag även ögonbrynen, en liten nyans mörkare, syns inte allt för mycket. Det jag ska göra nu är helt enkelt att låta det som är noppat tidigare växa ut så att jag ska gå tillbaka dit och få ögonbrynen perfekta. Inte nog med detta var det väldigt billigt, dvs 16 dollar. Inte allt för farligt.

Den här meningen säger mer än tusen ord och jag har nog inte riktigt visat hur tatueringen blev när den nu är helt läkt. Men här är den. Känner jag mig rätt, så kommer det en till snart, men jag gillar små tatueringar och det är vad det kommer att bli, väljer mellan två olika saker, men lutar mer mot en sak. Det visar sig lite senare.

Det är ett halsband där också i bilden.

Welcome to my life of accidents.

Igår var en läskig dag, mest för att jag har läkarskräck och blev väldigt rädd när ambulansen kom med rödljusen och volym i full färd. Det som hände mina vänner är inte så farligt som det låter. Jag surfade och surfade inte så bra i dessa höga vågor som var igår. Ramlade av brädan och drogs längs botten och hittade inte upp. När jag väl kom upp kom det nya vågor och brädan drog iväg med mig och under vattnet trodde jag att jag kunde andas, men det kan jag visst inte. Jag är inte superwoman som vi tidigare trott och gälar det har jag visst inte heller. Jag borde bli som Harry Potter och äta magiskt sjögras, fast det kanske inte finns i min värld. Men jag kom upp från vattnet, hostade som en galning och ni som känner mig vet hur jag hostar när jag verkligen hostar. Det låter inte fint, som om jag hostar lungorna ur mig. Satt på brädan resten av lektionen och hostade upp vatten. När lektionen var klar gick jag upp ur vattnet och blev krossad av en till våg, men det var inte så farligt. Jag klarade av att gå upp själv, läraren frågade hur det var, jag sa såklart att det var bra, så svensk som jag är.
Klarade att gå hela stranden upp och när vi kom till gräset var jag tvungen att sitta för luften började ta slut. Med lite livräddare som klämmer på mig och lyssnar på lungorna med stetoskop och klämmer lite till får jag en andningsmask och ambulansen är påväg. Läkarskräck gör det hela värre. De spänner fast mig på en bår och kör in mig i ambulansen. Vinkar hejdå till mina fina vänner och då börjar jag gråta för här ska jag åka alldeles ensam med en ambulans och försäkringskorten är i skolan och jag har ingen aning vart jag ska och jag har bara en våtdräkt på mig.

Det gick bra, sjukhuspersonalen var snälla trotts att det var akuten. Där blev jag röntgad och omhändertagen, nya strumpor, olika morgonrockar och en massa varma filtar. Huttrade och frös i mina blöta kläder. Här fick jag också en konstig andningsapparat och blev nästan uppe i molnen utav den. Lever det gör jag.

Observation för att inte drunkna i efterhand tog sin lilla tid och nu får jag gå på antibiotika för att svälja havsvatten med seaweed är farligt för kroppen. Blir jag sjuk måste jag in till sjukhuset. Det hoppas vi att jag slipper.
Tur jag har mina fina vänner som till och med skippade deras lektioner för att komma till mig. Tur jag har dem, vad ska jag göra närsta termin när dem har åkt tillbaka till Sverige?

Jag har hittat en mysig frukostplats för skrivande och musik, även om det länge stått här på gården, har jag nu hittat charmen med den. En dag när orken verkligen finns ska jag ta med mig picknick för att gå till parken och sätta mig med datorn. Där ska jag skriva som förr även om det är en ny plats nu och inte en brygga i Fårösund på Gotland. Det är samma text, men med nya känslor och drömmar, men samma historia, bara att jag har kommit längre.
Det är vackert att skriva, att finna livet mellan bokstäverna och följa en ström av känslor, tankar och händelser mellan raderna, se hur karaktärerna utvecklas.
Jag har kanske funnit texterna igen och jag känner hur jag kan ägna dagar åt detta igen. Hittar jag bara parken, eller bryggan där inspirationen leker, då ska jag leva med bokstäverna igen.

Myskvällar inpå höstens fallande löv. Hösten har kommit till Santa Barbara även om vi fortfarande kan gå i korta klänningar och shorts om dagarna så faller löven gula ned mot marken. Jag längtar inte hem till löven lika mycket längre.
Jag lyssnar på fåglarnas sista sommartoner och ser mig omkring.
Jag är lycklig.

Att man kan bli mer frälst i Justin Bieber kunde jag inte tänka mig, snarare att jag skulle tycka sämre om honom, men nej då tydligen inte. Innan filmen var jag mer "sure Bieber, lite roligt" men nu måste jag faktiskt lyssna på honom. Fast jag och Anna var ju inte de största fansen i soffan, utan den tillägnar vi Alexander helt klart. Så kan det gå och så går vi till skolan.

När jag fyllde 21 fick jag en My Little Pony tårta, vi kom fram till att jag fyllde tre år och jag antar att det är ganska rätt.
I läxa har jag att skriva ner 20 enkla vardagliga saker jag gillar och det går lite i den här stilen:
Vakna upp med min kudde (Tudde).
Ta på mig min OnePiece.
Krama och pussa min kudde (Tudde).
Krypa in under mitt täcke.

Så jag antar att jag faktiskt fyllde tre. En hel del om Tudde, antingen är jag tre eller bara lite ensam eller töntig.

Skola, uppsatser, lite mer skola, mer uppsatser. Midterm och fler midterms. Ingen rast ingen ro. Ska bli skönt när det är helg igen.

Allt är inte en dans på rosor här i drömmarnas land, även om jag mår väldigt bra här i landet där allt kan hända. Surfing idag och det må vara min roligaste lektion, men även farligaste. I en våg där flera är samtidigt är ett av de farligaste som kan hända. Titta över vänster axel och det går bra. Men när vågen går mot sitt slut hur gör man lättast för att inte ramla och slå halv ihjäl sig är frågan. Idag var det min tur att skada sig.

Vågen tog slut mot stranden och jag hade precis innan tappat kontrollen över min bräda och ramlar med huvudet rakt ned i stranden, rullar runt något varv och brädor flyger på mig, flera vågor kommer och jag ligger där i vattnet mot botten och hulkar saltvatten. Nacken värker och huvudet är fullt av sand, men det är inte så farligt, bara att ta tag i brädan igen och paddla ut för att ta nästa våg. Även om rädslan finns där att något ska gå snett är det bara att försöka igen. Trotts att nacken värkte/värker är det bara att bita i äpplet och glädja sig åt att jag har surfing på torsdag igen, då ska jag lyckas stå upp.

Men det är inte nog med detta. Något fruktansvärt konstigt har hänt min fot. I dagar har jag nu haft lite ont i foten när jag går, men idag har det gått snett, foten gör förbannat ont. Jag har ingen som helst aning vad jag har gjort, så jag går nu alltså med bandage. Det är inte en stukning i fotleden, utan vid tårna och mitt i foten. Knepigt och konstigt, men livet är trotts detta underbart.

Självporträtt för fotografin.

Idag har jag varit ute och surfat! Okej jag har inte stått på surfingbrädan ute på vattnet, men jag har paddlat runt och övat upp sköldpaddsmovsen som man ska göra när det kommer stora vågor. Man ska vrida sig i vattnet med surfingbrädan över sig igenom vågen, sedan ska man vrida sig tillbaka och upp på brädan och fortsätta paddla. Jag kommer nog behöva köpa mig någon slags simglasögon om jag ska lyckas med detta. Det gick ändå hyfsat bra.

Idag har jag bara surfing på schemat så tisdagar är min riktigt pluggar dag, fast med en trött kropp och sjukdom cirkulerandes i blodsystemet har detta inte gått riktigt bra, för jag somnade på böckerna. Men tiden finns och det är bara att fortsätta plugga.

Long time now. Underbar vecka fast stressig med skolarbeten över öronen. Jag bestämde mig för att hoppa av psykologin och ta den nästa termin för att kunna få ett bättre betyg eftersom jag då är mer inne i engelskan. En bra idé tycker jag, vilket även gör att jag får mer tid tid att leva och andas och få bra betyg här.

Igår var det bio utomhus på pieren, Grease. Vi var ett gäng som tog lite filtar, fika och sällskap och myste.

Idag är det bakad potatis och brownie kväll och snart ska vi vidare ut på lite roligheter bland andra människor. Livet är bra underbart.

Här ser ni en läkt bild på den senaste tatueringen.

Och sedan tänkte jag bara berätta lite extra hur mycket jag tycker om Santa Barbara och City College här. Även om det är tufft och mycket läxor, så ger det mycket nya kunskaper och inte bara något att göra utan det ger riktigt bra kunskap.

För någon dag sedan så träffade jag och pappa min gamla lärare på ICA. Vi kom in på USA-flytten och han blev nog lite förvånad. Han hade inte trott att jag skulle göra något sådant, knappt att jag skulle flytta till Gotland eller Örebro. När jag hade honom i skolan var jag så liten, försynt och jag ville absolut inte ta plats eller höras.

Nu är det ändring på det, nu kan jag både prata och ta lite plats. Förr kunde jag absolut inte ringa till någon, nu kan jag till och med ringa till okända i USA. Förr kunde jag inte prata inför folk, nu kan jag skratta, skojja och leva med andra, även okända. Mycket har ändrats och jag har då utvecklats till det bättre.

Jag är inte längre en liten rädd skitunge.

Jag älskar badankor, men är rädd för alla sorters fåglar.