För två år sedan, för två år sedan, dog en vän till henne, en vän som hon på yngre dagar tyckte om. Fast det går inte riktigt att nämna honom som en vän, mer som en hon tyckte om från håll. Hon visste hans namn, han visste hennes, men mer än få ord uttalades aldrig. De var inte gjorda för varandra, de var inte varandras likheter eller olikheter, dem var bara medmänniskor. Stella trodde hon var kär, trodde att han kanske var en av dem som skulle göra hennes liv till det bättre, men hennes fantasi lekte bara med henne. För två år sedan dog han i en olycka och här sitter hon nu två år senare och funderar över hur det blev, hur hon kom hit, hur hon överlevde kvällen. Det är några timmar under den kvällen som är helt svarta, där inget minne finns, där inget minne finns att hämta.

För två år sedan fick hon höra om olyckan från Emma, som hört det via en annan vän. För två år sedan satt hon chockad nedanför sin säng nyligen kramat om sina föräldrar som skulle till en av deras tillställningar hos någon av deras äldsta vänner. För två år sedan satt hon på exakt samma plats som hon nu satt på, bara att hon då var chockad och i en sinnesstämning att försvinna och bli ett med luften. Hon hämtade sina gamla värktabletter från någon gång när hon brutit handleden, hon rotade fram vodkaflaskan ur sitt gömställe och satt sig nedanför sängen. Hon tog fram tabletterna och radade upp dem längs mattan, skruvade upp vodkaflaskan, tog en klunk. Hon ryste till, skakade lätt på huvudet och tog upp en utav tabletterna, granskade det noga och länge innan hon la den på tungan, tog en klunk vodka och svalde hårt. Hon försökte känna hur tabletten la sig till ro i hennes mage och hon fantiserade hur den löstes upp precis innan den skulle nå magsäcken. Stella förde fingrarna fram och tillbaka längs raden av tabletter och valde den näst längst till höger, hon gjorde samma sak som hon hade gjort med den första tabletten. Stella fortsatte tills alla tabletter var svalda och gungade i takt med vodkan. Hennes syn var grumlig, hennes näsa rann, hon kände smakerna av salt, surt och beskt, allt på en och samma gång. Hon var rädd, rädd att falla ihop, men mer rädd för att stanna vid liv.

Stella tänkte på att hennes föräldrar skulle hitta henne utan puls och utan liv nästa dag, hur hennes mamma skulle stänga dörren och gå och sätta sig i soffan och hur hennes pappa skulle skaka hennes axlar utan att se hennes ögon öppnas. De båda skulle gråta men på olika sätt. Stella blev tröttare och vodkaflaskan var slut, tabletterna var slut, rummet skakade, hon kände sig lugn, hon andades saktare och hon la sig ned bredvid mattan, ögonlocken blev tyngre och tyngre. Stella slöt ögonen och andades, andades sakta och tänkte att detta var sista gången hon skulle andas och det blev allt mörkare och ögonlocken blev allt tyngre och tyngre för varje andetag tills hon till slut inte gjorde något.

Stellas föräldrar hittade inte henne dagen efter, Stellas föräldrar hade ingen aning om vad Stella hade gjort den natten, de hade inte ens märkt en skillnad i hennes beteende och Stella hade aldrig yttrat sig om vad hon hade gjort, eller försökt att göra. Hon dog inte, något hände den natten efter att allt hade blivit svart, något hände och det något räddade hennes liv. Det var Stella själv som hittade sig på golvet, hennes ögon såg igen och hon hittade sig själv i en klibbig pöl blandat av gult och rött, några blodspår, men mest en stickande lukt av galla. Hon låg i en pöl av vodka, tabletter, utspädda, frätande tabletter, blodspår och galla. Hon hade kräkts, men hon har inget minne av det hela, hon reste sig, kände hur huvudet värkte, fast hon reste sig, hämtade moppen och torkade bort alla spår av vad som hade hänt den natten. Stella duschade av sig och väntade på sina föräldrar som skulle skjutsa henne till Emma och hon sa aldrig något.

Två år senare sitter Stella nedanför sängen, på samma plats som hon för två år sedan försökte lätta på livet. Hon överlevde, hon överlevde mer än bara det, hon överlevde en svält, en större svält och en och annan motgång, hon sitter här nedanför sängen och minns, minns allt som varit och hon tänker framåt, framåt till något ovetandes, det som finns runt hörnet. För två år sedan försvann hon nästan, för två år sedan tänkte hon inte framåt, för två år sedan var hon inte hon.

You smiled and said that it is easier to stay afloat if you hold your breath. I believed you and have been holding my breath since. I sometimes open the photo album and with a knife I cut the black sky into two symmetrical fields and wished. And in the end it will always come around with a million colors all around. It will always be okay. Because love made us and we can be anything.

Olika utklipp från olika saker som gör en text till något nytt.

‎Hon står där ensam, tittar upp mot himlen, på snöflingorna som dalar ner och landar på hennes kinder, smälter och lämnar en vattendroppe. Hon står där barfota, låter fötter känna, känna något annat, känna snön.

Om man lyssnar hittar man små delar av sanningen.

- Du är lite som en blomma.
- Jag tycker blommor är fina.
- Jag med, men du vissnar.
- Jag tycker lite vissna blommor är vackrast,
     då syns de att de har levt.

Ett litet extra utdrag från projektet, inte hela kapitlet och vad som händer därefter och däremellan och allt får ni vänta tills bokaffärer pryds av denna skapelse, när den är klar.

Drömmar från ett fik

Ett café, en bok och en tekopp. Hon ser människor som håller handen, som pussas, en man som smeker en kvinnas kind, en flicka som torkar en annans flickas tårar, olika män i kostymer, kaffekoppar, chokladtårtor, morotska kor, bullar, pajer och wienerbröd. Visst vill hon smaka, men hon nöjer sig med sitt te och att se andra njuta, hon låtsas att hon är en av de som går därifrån leende. Stella kommer dit oftare nu, för att andas annan luft än skogen, annan luft än rummet, stängda dörrar och hon kan vara här, komma hem och säga att hon åt ute, för att tiden passar in.
En pojke, man, muskulös, vacker, betonade kindben, axlar mjuka och starka. Hon beundrar honom på håll, hon sneglar och önskar att hon vågade prata med honom, eller kanske våga möta hans blick, fånga upp den och blanda den med telepati. Fast hon vågar inte, hon gömmer sig, går därifrån och leker med tanken att han följer efter.
I drömmen möter hon honom, på nätterna fantiserar hon, när hon är ensam kan hon måla hans kindben och axlar innanför ögonlocken. Stella önskar, hon tänker och låtsas att han ligger bredvid, håller hennes hand, smeker hennes kind, håller om henne, viskar ord som sätter sig i hennes hud. Det ilar i henne när hon tänker på hur hans fingrar skulle fingra lätt nerför hennes nacke och rygg, längs hennes ryggkotor och dra lätta ringar runt skulderbladen. Han skulle aldrig hetsa henne, han skulle aldrig få henne att göra något hon inte vill, han skulle bry sig.
Stella sitter oftare inne på fiket nu, i hopp om att han kommer in genom dörren, viftar bort sin korta lugg och sveper blicken över rummet. Hon vill se honom gå mot disken, hon vill se hur han tittar på menyn en stund för att alltid välja samma sak, svart kaffe och ibland även ett wienerbröd, beroende på om han är ensam eller med andra. Idag har han sällskap med en annan man, längre, smalare, attraktiv men inte som honom, en att fästa blicken på men inte en att drömma om. Svart kaffe och wienerbröd, den andra väljer morotskaka och latte. De sätter sig i båset nära Stella. Hon sneglar på honom över matematikboken, låtsas fundera på ett tal för att kunna vila blicken på honom. Bitar av wienerbrödet fastnar på hans överläpp, i hans mungipa, han äter sakta, ber om påtår. Hon vill dra lätt över hans läppar och borsta bort smulorna i hans mungipor.

 

 

 

Från skrivarlinjen i Fårösund på Gotland förra året.

 

Ett tunt lövtäcke

 

 

 

Mina tre texter, den texten här är alltså en utav dem.