Påslakanets enkla blommor omsluter det smutsvita täcket i en släthet, solen skimrar i glasrutans trasiga kant, där en sten sedan länge legat och väntat på att få släppas lös och komma tillbaka till sin rätt. Ingen har gjort något åt det, ingen har kontrollerat vad det skulle kosta och ingen har tänkt på att flickan i rummet fryser då vinterns stormvindar letar sig in i hålet och slukar värmen från elementet. Men det är som det ska, flickan ligger på det blommiga täcket och letar veck, hon hittar inga. Det mjuka täcket ligger slätt mot hennes hand när hon rör den sakta fram och tillbaka, försöker skapa veck men det förblir slätt. Hon tittar utmed armen, tittar utmed den andra, ner mot benen, letar men finner inga veck. Lakanet ligger slätt som att ingen har rört det på länge. Dammet ligger i lager i de båda fönstren, mot sängstommen och skrivbordet, datorn är stängd och sladden hänger ner mot golvet och rummet har en svag lukt av lust, krossade kakor och margarin. Flickan ligger bara där, letar efter veck, men hennes kropp skapar inga veck mot sängen, dammet ligger kvar och hon ler, ler så det pirrar till i magen. Hon, hon flickan i sängen som letar efter veck har lyckats, hon är tunn som luft.