För två år sedan, för två år sedan, dog en vän till henne, en vän som hon på yngre dagar tyckte om. Fast det går inte riktigt att nämna honom som en vän, mer som en hon tyckte om från håll. Hon visste hans namn, han visste hennes, men mer än få ord uttalades aldrig. De var inte gjorda för varandra, de var inte varandras likheter eller olikheter, dem var bara medmänniskor. Stella trodde hon var kär, trodde att han kanske var en av dem som skulle göra hennes liv till det bättre, men hennes fantasi lekte bara med henne. För två år sedan dog han i en olycka och här sitter hon nu två år senare och funderar över hur det blev, hur hon kom hit, hur hon överlevde kvällen. Det är några timmar under den kvällen som är helt svarta, där inget minne finns, där inget minne finns att hämta.

För två år sedan fick hon höra om olyckan från Emma, som hört det via en annan vän. För två år sedan satt hon chockad nedanför sin säng nyligen kramat om sina föräldrar som skulle till en av deras tillställningar hos någon av deras äldsta vänner. För två år sedan satt hon på exakt samma plats som hon nu satt på, bara att hon då var chockad och i en sinnesstämning att försvinna och bli ett med luften. Hon hämtade sina gamla värktabletter från någon gång när hon brutit handleden, hon rotade fram vodkaflaskan ur sitt gömställe och satt sig nedanför sängen. Hon tog fram tabletterna och radade upp dem längs mattan, skruvade upp vodkaflaskan, tog en klunk. Hon ryste till, skakade lätt på huvudet och tog upp en utav tabletterna, granskade det noga och länge innan hon la den på tungan, tog en klunk vodka och svalde hårt. Hon försökte känna hur tabletten la sig till ro i hennes mage och hon fantiserade hur den löstes upp precis innan den skulle nå magsäcken. Stella förde fingrarna fram och tillbaka längs raden av tabletter och valde den näst längst till höger, hon gjorde samma sak som hon hade gjort med den första tabletten. Stella fortsatte tills alla tabletter var svalda och gungade i takt med vodkan. Hennes syn var grumlig, hennes näsa rann, hon kände smakerna av salt, surt och beskt, allt på en och samma gång. Hon var rädd, rädd att falla ihop, men mer rädd för att stanna vid liv.

Stella tänkte på att hennes föräldrar skulle hitta henne utan puls och utan liv nästa dag, hur hennes mamma skulle stänga dörren och gå och sätta sig i soffan och hur hennes pappa skulle skaka hennes axlar utan att se hennes ögon öppnas. De båda skulle gråta men på olika sätt. Stella blev tröttare och vodkaflaskan var slut, tabletterna var slut, rummet skakade, hon kände sig lugn, hon andades saktare och hon la sig ned bredvid mattan, ögonlocken blev tyngre och tyngre. Stella slöt ögonen och andades, andades sakta och tänkte att detta var sista gången hon skulle andas och det blev allt mörkare och ögonlocken blev allt tyngre och tyngre för varje andetag tills hon till slut inte gjorde något.

Stellas föräldrar hittade inte henne dagen efter, Stellas föräldrar hade ingen aning om vad Stella hade gjort den natten, de hade inte ens märkt en skillnad i hennes beteende och Stella hade aldrig yttrat sig om vad hon hade gjort, eller försökt att göra. Hon dog inte, något hände den natten efter att allt hade blivit svart, något hände och det något räddade hennes liv. Det var Stella själv som hittade sig på golvet, hennes ögon såg igen och hon hittade sig själv i en klibbig pöl blandat av gult och rött, några blodspår, men mest en stickande lukt av galla. Hon låg i en pöl av vodka, tabletter, utspädda, frätande tabletter, blodspår och galla. Hon hade kräkts, men hon har inget minne av det hela, hon reste sig, kände hur huvudet värkte, fast hon reste sig, hämtade moppen och torkade bort alla spår av vad som hade hänt den natten. Stella duschade av sig och väntade på sina föräldrar som skulle skjutsa henne till Emma och hon sa aldrig något.

Två år senare sitter Stella nedanför sängen, på samma plats som hon för två år sedan försökte lätta på livet. Hon överlevde, hon överlevde mer än bara det, hon överlevde en svält, en större svält och en och annan motgång, hon sitter här nedanför sängen och minns, minns allt som varit och hon tänker framåt, framåt till något ovetandes, det som finns runt hörnet. För två år sedan försvann hon nästan, för två år sedan tänkte hon inte framåt, för två år sedan var hon inte hon.