Hon dansar i vinden, med löven som letar sig lätt ned mot marken. Hon försöker fånga dem, ta hand om dem och laga dem med silvertejp, sätta fast dem återigen på träden. Hon har inte förstått hur andra bara kan säga ”det kommer nya till våren”, när de inte är precis samma. För tänk om trädet slutar föda, tänk om löven slutar komma och tänk om de aldrig mer syns en blomma.

Vinden blåser, smeker hennes tunna hud, lyfter hennes vita klänning från benen. Hon snurrar och ler och tänker att det är Moder Jord som gör henne hel, som tackar henne för att hon är den som plockar upp alla löv. Kanske skulle Moder Jord vilja ha löven som ett täcke, när vintern kommer. Fast då är det ju ändå snön som är det mjuka duntäcket och löven skulle då bara bli det skrynkliga lakanet och marken skulle bli själva madrassen.

Hon bygger en stor fyrkant med löven och kryper in under dem och ler åt att hon nu har gjort gräset till lakanet och löven som ett tunt täcke. Fast hon kan inte släppa den bitande tystnaden från fåglarna, antingen är det tyst, helt tyst förutom vinden, eller så hör hon hur de sjunger i kör, när de flyger söderut.

Snöflingorna liknar löven, faller sakta mot marken och bildar ett täcke, fast flingorna glittrar och krasar inte sönder. Hon kan bygga snögrottor, gubbar med morötter som näsor, hon kan göra snöänglar och känna hur snön smälter mot kroppen. Hon vill inte att vintern ska komma, hon vill inte behöva ta in snön och lägga den i sängen för att på något vis hämta hem våren lite tidigare.

Kanske är det våren som hon älskar mest när man ser hur blommorna sakta gror upp mot himlen, snön som gör små vattenpölar, där barn kan hoppa med sina gummistövlar. Då hon plockar en blomma för första gången på året och ger den till nästa person hon möter. De långa promenaderna som leder till ån och fisken som nu tittar över ytan. Att hon kan ligga i gräset igen, bland vitsipporna och tänka.

Solen tittar, ler med sitt vackra ansikte, eller det glödande klotet i skyn. Sommaren, kanske är det då hon trivs bäst, då inga plikter skall göras, inga måste, inga tider. Då havet har hunnit blivit varm av solen, då sanden silas mellan tårna, då tiden bara kan gå. De sista sommardagarna då hon ligger på marken och blickar upp mot den blå himlen och lyssnar till fåglarnas sista sommartoner.