Alcatraz i San Francisco

Det sämsta med att bo million miles away i en annan tidzon är att det är svårt att hålla kontakten med dem man verkligen älskar. Million miles away och nio timmar efter skapar en glipa mellan de som förr varit så nära. Dessa million miles away gör att jag missar så mycket i allas liv. Vänner slutar umgås med varandra, de hittar andra vänner och nya liv. De lever på och jag lever på. Men hur mycket vet vi om varandra nu mera? Utan Facebook skulle jag inte veta vart mina vänner befinner sig, hur skolan går och hur deras fester artar sig, hur lanen fungerar, hur de driver med varandra och hur de hittar nya kärlekar. Jag skulle inte veta att Sverige är vackert hos dem under denna vår.

Jag saknar dem och det gör att jag vill hem. Fast jag borde kunna vänta ett år till. För efter två somrar och en höst- och en vårtermin så är jag klar med en examen. Vilket inte är alltför mycket. Inte bara en examen men lite certificate och annat fint AA.

Åter till ämnet. Det sämsta med att bo så långt bort är att kontakten brister och det känns som man tappar en massa viktiga stunder. Jag skulle vilja ha mer underbara stunder med mina älskade vänner och jag saknar alla våra stunder. Men av detta har jag blivit en starkare människa. Och det har gjort att jag inte vet om jag kommer att stanna i Gävle. Jag vill ut i världen, vill uppleva så mycket som möjligt innan det är dags att hitta rätt och stanna på en plats. Jag har planer och planer kan ändras, men tills vidare, vi ses i jul och hoppas på att kontakten kan bli bättre även om vi har olika liv på olika håll.