159.
Blir tårögd av att läsa Jospehines vackra ord om hennes Memory Lane och jag följer med på denna Memory Lane och blir mer tårögd och saknar denna kvinna till månen och tillbaka.
Likt hon säger möttes vi av slumpen och hamnade i samma lägenhet i Vivalla, Örebro. Josephine är en kvinna av under, en kämpe och livsgnista. Och hon säger det till punkt och pricka. Vi förstod varandra, även när ord inte användes och en bättre sambo kunde jag inte önska mig. Min vackra Jospehine. Vi gjorde dreads om nätterna, bakade lussebullar utan vätska och kastade mjöl i ett krig. Josephine hade ett leende av guld och ack för att få se det igen. Vi låg på golvet och skrattade ikapp, vi hängde i taket och snurrade runt, sprang i snön och köpte choklad. Vi hade O.C maraton, vi dansade runt till The Pretty Reckless och klädde upp oss till tån. Josephine kommer alltid vara en stor del av mig och hemligheten hon pratar om kommer alltid förbli. Jag må verkligen älska denna kvinna och "Blunda sig fram", det är nog det vi kommer att göra. Det är kvinnan jag saknar och vill leva med igen när tiden passar in. Nu går hon en filmlinje och lever ett lite annorlunda fint liv än i Örebro. Men en dag ses vi igen och jag saknar dig bästa-sambon min.
Psykbunkern i mitt hjärta <3
"För ett drygt år sedan när jag flyttade till Örebro för att börja studera Kriminologi gjorde slumpen och studenternas bostadsgaranti att jag hamnade i Vivalla med Sara. Fina Sara. Sara skrev fina ord, tog fina bilder och förstod vad jag sa även om jag var tyst. Sara hade likt mig en tjusning för fina klänningar och skor. Sara kunde precis som jag brista ut i skratt över något som man fem minuter sedan inte mindes anledningen till. Sara och jag delade en hemlighet. Sara sorterade sopor som ingen annan och kunde vika plastpåsarna från ICA så att de tog minimal plats. Sara var lite snällare än alla andra, och förmodligen den bästa sambon man kan ha om man heter Josephine. Nu bor Sara i USA och jag kan inte låta bli att sakna henne lite när jag väl är här. Sara lärde mig att "Blunda sig fram""
Likt hon säger möttes vi av slumpen och hamnade i samma lägenhet i Vivalla, Örebro. Josephine är en kvinna av under, en kämpe och livsgnista. Och hon säger det till punkt och pricka. Vi förstod varandra, även när ord inte användes och en bättre sambo kunde jag inte önska mig. Min vackra Jospehine. Vi gjorde dreads om nätterna, bakade lussebullar utan vätska och kastade mjöl i ett krig. Josephine hade ett leende av guld och ack för att få se det igen. Vi låg på golvet och skrattade ikapp, vi hängde i taket och snurrade runt, sprang i snön och köpte choklad. Vi hade O.C maraton, vi dansade runt till The Pretty Reckless och klädde upp oss till tån. Josephine kommer alltid vara en stor del av mig och hemligheten hon pratar om kommer alltid förbli. Jag må verkligen älska denna kvinna och "Blunda sig fram", det är nog det vi kommer att göra. Det är kvinnan jag saknar och vill leva med igen när tiden passar in. Nu går hon en filmlinje och lever ett lite annorlunda fint liv än i Örebro. Men en dag ses vi igen och jag saknar dig bästa-sambon min.
Psykbunkern i mitt hjärta <3
Kommentarer
» Helena
Mötte Sara på en flygplats i Keflavik när vi båda skulle till USA. Även om jag inte känner henne/dig så jättebra så måste jag hålla med om att du säkert är en sjukt bra sambo! Tack för förseningstimmarna tillsammans. Hade aldrig överlevt annars. Eller, det hade varit bra mycket mer ensamt och osäkert!
Trackback
