Igår hade jag en tid klockan åtta hos Amerikanska Ambassaden. Jag och mamma tog buss 69 klockan 07.03 mot Ambassaderna. När vi kom fram gick vi runt och hittade till slut rätt bland alla byggnader med stängsel. Jag ställde mig i kö, med mamma som sällskap och kvart i åtta fick jag gå in i en liten hytt och lämna mamma utanför. Där fick jag lägga ifrån mig telefonen och gå igenom en säkerhetskontroll, bland annat att visa skosulorna. Därefter blev jag godkänd och fick gå vidare in på Ambassaden, drog en lapp och satt mig och väntade på att mitt nummer skulle synas på skylten.

Fem minuter senare började folk få komma fram och ytterligare fem minuter senare, stod det mitt nummer. Jag fick gå fram till en lucka där jag sköt under alla papper och de kontrollerade dem och skickade tillbaka dem de inte behövde ha. Sedan fick jag sätta mig igen och vänta på att mitt namn skulle ropas upp.

Den väntan på att få höra sitt namn var oändlig. Efter ett bra tag började namn ropas upp och folk som kom efter mig ropades upp och jag började bli nervös att dem inte skulle ropa upp mig eftersom klockan hade varit åtta för länge sedan. Till slut ropade dem upp mig och jag fick gå till ett annat bås där en dam satt och pratade svenska.

Hon frågade:
Vad ska du göra i USA?
Plugga, två år i Santa Barbara och 2 år på något universitet, jag har inte bestämt mig för vilket universitet.
När tog du studenten?
Oj för två år sedan, det blir väl 2009.

Sedan hade de tappat bort mitt kuvert som var frankerat och adresserat till min mamma. Efter ett litet letande där inne hittade dem det och så var det klart och hon sa att visumet skulle komma inom en vecka.

Då är jag alltså godkänd för ett visum, det känns riktigt härligt. Däremot tror dem att mitt hela tilltalsnamn är Sara Birgitta Magdalena nu. Eller det verkar som så. Det var bara för mig de ropade upp alla namn.

Det tog över två timmar för mig där inne och max tio minuter framför två bås tillsammans. Men det var det klart värt