Det är sista kvällen i Sverige för mig och det börjar verkligen kännas just nu. Jag har ingen aning vad jag ska packa. Det känns även som att massor av det jag har packat ner egentligen kan lämnas för jag kommer aldrig ens använda det, men man vet aldrig. Det känns som att jag har missat något gravallvarligt, fast jag vet inte vad det kan vara.

Sen får jag för mig att jag kan lämna lite av kläderna och därför kunna ta med mig Täcket, för det känns så dumt mot Täcket att bli kvarlämnad medan Tudde får följa med. Jag känner mig helt enkelt elak. Det är som att ha två barn men bara ena får följa med överallt.

Vad ska jag ha på mig när jag reser, något bekvämt, men ändå snyggt. Jag tänkte ta de svarta byxorna, men de drar åt sig så mycket hår. Jeansen får jag utslag av för knappen. Shortsen kan bli så kallt med på planet och på flygplatserna. Kanske leggins, de kan jag röra mig i och krypa ihop till en boll i flygstolen. Nu var jag smart.

Alla vänner då? Det känns inte som att jag har sagt hejdå eller på återseende till alla. Kan inte alla bara komma hit så jag kan få krama om er en sista gång? Fast det blir svårt för jag bor långt åt tjothahejti och har schampoo i håret och är utan vatten. Jag fäller faktiskt några tårar för jag tror att jag börjar förstå att jag faktiskt flyttar till en annan tidszon imorgon.

Jag borde ta tag i sakerna nu och packa det sista. Det gör jag med blandade känslor.