När det är sådär riktigt varmt att man får skuldkänslor av att sitta inne och plugga, eller för den delen sitta inne och vara sjuk. När man får oro i nyckelbenet för att tiden fortsätter och att det snart är tenta och instuderingsfrågorna inte alls är svarade. Och man känner att man inte har tid att laga mat, men man måste för att man vet att man ska sitta hela morgondagen på universitet för att plugga. Det är ändå då jag trivs bäst, när saker ska göras, men det får inte bli för mycket, för då går det åt fel håll och ingenting blir gjort.

Det är dock dessa dagar jag bara vill sitta och skriva på mitt projekt, det är dessa dagar inspirationen kommer till mig, men det är då jag inte har tid.

Och det är dessa dagar när solen lyser och det är nästan vindstilla som jag verkligen vill ta min rosa cykel och cykla, även om jag inte alls är speciellt bra på det och lätt kan ramla ned i diket. Fast egentligen skulle jag vilja ta min rosa cykel och cykla de milen in till Gävle, från mina föräldrar och umgås med mina vänner som förr när jag bodde där. Kanske ta ett glas vin och bara titta på folket som stressar runt med sina egna liv.

Och det är även dessa dagar jag vill ta Brumma och köra iväg till Linnéa och Rebecca, sedan vidare till Sandsnäs i Hedesunda och tälta.

Även dessa dagar jag vill ligga på studsmattan och lyssna på Lasse Lindh och skriva de underbara orden till helt nya meningar.

Det är dessa stunder jag saknar, grubblar och lever i nuet och dået. Det är nu jag mår som bäst, våren och sommaren. När planer är planerade, när dagarna är uppradade och synkroniserade och välbehövda. När det inte är lika mörkt. Det är nu vi lever.